Idag har det gått 5 år sedan jag kraschade på golvet.
5 år sedan jag trodde jag skulle dö på köksgolvet.
Det var egentligen många små saker som gjorde att jag hamnade där.
Eller kanske en stor. Jag slutade lyssna på mig själv.
Jag föll för det gamla tricket: Samhällsnormen. Jag föll för andra människors åsikter istället för att – likt jag gjort hela mitt liv – lyssna till mig själv.
Jag presterade, jobbade, levde för andra.
100% jobb
100% mamma
100% vännina
100% fru
Men vänta…. vi har ju bara 100%
?
Kanske 110%…
Men allt ovan ska in i de 110%… gör vi mer, under en längre period. Kraschar vi.
Jag kan via Facebook uppdateringar följa men långsamma nedbrytning. Jag kan se hur mina jobb blommade, hur stark jag såg ut – men hur trött jag var.
Hur desperat jag var.
Men vet ni, jag hade aldrig velat vara utan ”kraschen”.
Det fick mig att vakna. Den fick mig att sålla, den fick mig att genom smärta, tårar och insikter komma ut på andra sidan STARKARE, SMARTARE, KLOKARE, mer ödmjuk, MINDRE SÅRBAR.
Jag kan också känna att jag idag fortfarande är 110% men gör det jag älskar. Och i dessa 110% får både jobb, barn, vänner och jag själv plats. Jag är lika ”bra” som innan. Men mer lyhörd. Mer ”här”. Mer ”jag”.
Jag behövde krascha. För att inse. Vad som verkligen är viktigt. Viktigast.
Kärleken till mig själv. För att kunna ge kärlek till andra. Så måste jag ta hand om och älska mig själv.
Namaste
Hej! Har också kraschat och försöker komma tillbaka. Men hur ska jag orka och hinna? Måste jobba 100%, finns inga andra jobb hos arbetsgivaren, så tillbaka på samma jobb som brände ut mig och tempot bara ökar. Letar andra jobb, men det är verkligen inte lätt. Ska hinna pendla, träna, laga mat, sköta hemmet, ut och gå i naturen m m. Som alla andra. Men behöver mer sömn än innan för att fungera och det mesta tar längre tid. Har släppt alla privata ”måsten” som går! Men det finns inte 15 minuter på morgonen att ”vara i nuet”/meditera/slappna av, utan allting går i ett. Stupar av trötthet varje kväll. Hur löser ni andra livspusslet? Hur får ni tiden att räcka till? Hur klarar ni ekonomin om ni jobbar mindre? Hur hittar ni pauserna? Hur får ni energin att räcka hela dagen??? Det är inte lätt, men jag ska inte tillbaka där jag var!
Laila, andas. Jobbet är ett jobb, pengar måste in,
Men om du inte sätter gränser kring dig själv, säger nej och slutar springa kommer kroppen stänga ner igen.
Jag vill att du tar papper och penna. Dra ett sträck i mitten på pappret.
Skriv nu ner alla måsten …
Titta på dem.
Stryk de du kan stryka.
Sortera in dem i ”boxar”
Ta en en sak i taget.
En sak om dagen.
Jobb är jobb. Men du kan inte göra allt . Hela tiden.
Du kan ta dig 15 min. Du måste. För att andas. Annars kommer du få ta månader av läkning. Igen.
Skriv en lista.
Tre saker som du älskar att göra.
Boka in dessa tre VARJE VECKA.
Skriv en lista med alla krav.
Skit i att gör TRE av dessa VARJE VECKA.
Hör av dig snart!
Namaste
Hej igen!
Det har gått ett tag och jag vill tacka för ditt svar. Jag skrev ut det och har läst det ofta!! Jag har också gått tillbaka till det jag lärde mig på ”vägen tillbaka” (lustigt uttryck för vägen tillbaka kommer att vara resten av livet). Säga nej, sätta gränser, vara ute i naturen, andas, inte låta det negativa få fäste, inte låta andra vara viktigare än mig. Livet är lugnare igen – JAG är lugnare igen. En veckas semester i solen läkte mycket. Fortfarande tröttare, med behov av många pauser under dagen och mer sömn, men det är ok. Jag prioriterar att ta hand om mig själv nu. Din energi, värme och glädje genom bloggen inspirerar. Så ”keep up the good work” och all lycka till med alla projekt och livet. Tack! Kram Laila
Varm kärlek till dig Laila!!!
Åh… Visste inte att du hade haft en sådan tuff period i ditt liv…
Ta hand om dig, bästa Emilia.
Du är värdefull för många, inklusive lilla jag som sitter hundratals mil bort i ett annat land, och styrks av de kloka och tänkvärda ord du väljer att publicera i din fina blogg.
<3
Varm kram,
Anna
Du är allt annat än liten, du är ett ljus Anna, varm kram💖💖