För 8 år sedan slutade jag andas

Jag kommer från en oerhört stark kvinnosläkt – med massor av kvinnor och få pojkar. Urkvinnor med många viljor, varma hjärtan, stålstyrkor och min mamma brukade viska i mitt öra när jag var liten att hade vi levt på 1600-talet hade vi troligen blivit brända på bål (hon skojade såklart, vilket jag förstod)

Men det gav mig som liten flicka tron på mig själv – att jag, lilla jag, var stark, modig, speciell och kunde utföra mirakel. Det var en häftig känsla att gå runt med. Desto äldre jag blev, desto oftare ifrågasattes jag, framför allt av vuxna, varför jag trodde så på mig själv, var så glad, öppen, vågade kritisera och var social. Men även andra barn kunde vara elaka. ”Jag var ju inte som andra” – men det visse jag ju. Jag var ju stark, modig, speciell och kunde utföra mirakel

Jag lärde mig att tona ner, backa, inte alltid sticka ut. Vet inte hur väl det lyckades, men det var jobbigt ändå. Men, jag var flicka, jag var unik, och för det var jag stolt. Pojkar var annorlunda, lite läskiga. De fick ta plats, säga vad de ville – göra vad de ville. Utan att bli tittade snett på.

Så när min dotter föddes var det så naturligt, hon var unik. Hon var jag. Hon var flicka. Det tog lite tid att hitta mammarollen. Jag hade ju aldrig gjort det förr. Men jag skulle lära henne det min släkt fört vidare i generationer. Vi är starka, tillsammans, unika. Urkvinnor.

När jag var 23 år fick jag veta att jag hade en liten pojke växandes inuti mig. Min värld föll samman. Hur skulle jag – kunna uppfostra en son? Med många systrar, kvinnor och lite färre män i min värld var rädslan stor att misslyckas – att inte bli en bra mamma. Jag var ung, och med så få referensramar.

Under graviditeten försökte jag omge mig med ”pojk” mammor. Se om de var annorlunda, gjorde nått annat. Men så var såklart inte fallet. Visst fick deras barn klättra, låta, stöka mer – men det där hade jag ju lärt mig på min Genusutbildning på universitetet – behandlar vi dem olika, blir de olika. Om det är så i praktiken väljer jag att inte gå in på just nu.

Jag blev dock lugnare och lugnare. Hade en testosteronfylld gravid kropp, och jag kände det – allt skulle bli bra. Som jag längtade efter att få möta denna lilla varelse.

Den 22 januari 2007 var det då dags. Jag var som alla blivande mammor nervös. Jag mådde illa.

När de la upp honom i min famn kl 08.55 slutade jag andas…

Sedan var det som att en snöboll smälte inom mig.

Jag mötte kärleken, den slog emot mig så där som kärlek gör mellan mor och barn. Mor och barn. Inget kön. Ett barn. Mitt barn. Det gjorde ont, ont av lycka. Av kärlek. Kärlek gör ont.

Jag visst hur det var att vara mamma redan. Så jag var lugn. Pausade världen. Med Nova slet jag upp henne och mig från BB, skulle visa världen. Tryckte på mig mina jeans, hängde på stan. Men inte nu – Jag sov inte på två dygn. Andades knappt, tittade bara på honom. Det var som om han låg där och tittade tillbaks och försäkrade mig om att allt, allt skulle bli bra. Han var född in till mitt liv. Jag ville genast ge honom allt – tron på att han kan vara stark, modig, speciell och att han kommer kunna utföra mirakel.

Varje dag så slutar jag andas en kort sekund. varje dag, drar jag efter andan när jag ser honom. Han är den största av kärlekar. Min son. Mitt barn.

Leon Romeo

Idag fyller han 8 år och vi kommer fira hela dagen <3 Här och nu… för livet är så kort, och man vet aldrig hur länge man själv eller andra omkring en kommer vara här. När man faktiskt inte slutar andas av lycka. Så fånga varje minut.

Namaste