Läser i söndagens SvD att allt fler barn äter anti-depressiva. Mitt hjärta värker.
När jag som 27-åring satt med smärta i hela kroppen, sömnrubbningar och tre sönderbitna bettskenorna sa läkaren, utan att ens fråga om mitt tillstånd
– jag skriver ut antidepressiva så tar vi det där ifrån.
Jag var inte deprimerad. Jag var inte ledsen, olycklig eller i ett mörker. Jag var slutkörd. Jag hade brunnit ut. Jag hade sprungit i 120km/Tim i så många år.
Slutat lyssna på min inre kompass och istället låtit samhällets och olika faktorer ta över min redan slitna kropp och mitt kreativa sinne hade fyllts med andras åsikter istället för mina egna.
Jag var ganska desperat när jag kommer till läkaren. Jag behövde en Quick fix eftersom mitt schema var fullt. Jag domnande i händerna, hade inget närminne, sömnstörningar, låsta höfter och slutade fungera i sociala
sammanhang.
Men aldrig att jag skulle ta emot antidepressiva. Jag reste mig upp och gick, eller haltade ut med tårarna rinnande ned för kinderna.
Jag förstår att folk säger ja till anti depressiva. Fast de inte är i närheten av deprimerade.
Jag förstår däremot inte att man ger det till barn.
Barn, liksom vuxna måste gå till kärnan. Antidepressiva är inte en lösning.
Du måste gå till kärnan.
För att bli friska. Det är smärtsamt, förbannat smärtsamt kan det vara, det tar tid, men du kommer att bli frisk. Facing fear. Ett av mina favorituttryck. Att tända lampan i hörnen, dra ut monsterna ur garderoben. Öppna den stängda dörren och skrika rakt in. Och Let go.
Gör du inte detta är det en nedåtgående spiral.
Risken att självmedicinera med alkohol, träning, sex, matmissbruk eller fly in i andra saker tills kroppen säger ifrån.
För det kommer att säga ifrån. Först viskar den, sen börjar den protestera med värk, sjukdom ( först enklare så som förkylningar, sen allvarligare ) eller krämpor som inte går att ignorera – gör man det, ignorerar kroppen – så stänger den ner. Helt.
Och då måste du gå till kärnan. I slutändan. Som förälder är det också ditt ansvar att guida dina barn. Att finnas där för dem. Det är få år av en människas liv man är barn. Ge dessa år till dina barn.
Hur gör man då? För att undvika detta?
Man lyssnar inåt. Tar tag i det som skaver. Ber om hjälp.
Hjälp mig. Hjälper sina barn. Hjälper sig själv.
Gör något åt situationen.
Räddar sitt egna liv. Rädda sina barns liv. Men även barn har ansvar. Eget ansvar. Lär dem att lyssna på sig själva. Inte på andra.
Vi är födda till jorden För att känna och uppleva kärlek. För att lära oss njuta, uppskatta och uppleva alla de känslor som vi människor har.
Och att förstå att vi ska må bra. Vi är värda det.
Du är värd det. Så släpp in det i ditt liv.
Bryt upp, byt väg. Stäng dörrar, öppna nya. Hoppa.
För det är ditt ansvar. Ditt liv. Lev det.
Namaste
